Det här är vår egen beskrivning av hur vi uppfattar egenskaper hos våra två stabyhountikar.

                 Den första kom till oss som en liten svartvit ulltott. Vi kallade henne för Freija. Aktiv varje vaken stund och fullt upptagen av att äta, leka och pröva sina ben i små springrusher som ofta slutade med en kullerbytta. Hon viftar på sin lilla svans, som med tiden kommer att få en härlig plym, och visar sin förtjusning av att just vi finns där när hon vaknar upp från sina tupplurar. Vi har henne hos oss bredvid sängen i en liten bädd den första tiden. som passar hennes storlek just då. Bara att sträcka ned handen när hon vill känna närhet och fortfarande minns sina varma goa syskon runt omkring sig. Hon växer ju och snart får bädden bytas ut mot en större.

                 De första två månaderna är vi tillsammans hela dagarna och försöker lära känna varandra. Hon vill förmodligen begripa vilka annorlunda individer hon bor hos och hur de vill ha det. Vi vet att hon ska äta med jämna mellanrum i doser, som vi fått uppgift om, från vår uppfödare. Hon behöver sova mycket, leka och lära sig vad vi kallar henne för. Efter varje tupplur, matstund och lekstund behöver hon ut och kissa. Men det dröjer innan hon blir mogen nog att kunna kontrollera sin lilla blåsa och förstå att hon behöver säga till. Till sist förstår vi varandra och så småningom lyckas vi från båda håll. Men en och annan skvätt blir det förstås inomhus, men vad gör det när man håller på att lära sig hur det ska gå till.

 

 

 

 

 

 

 

                 Hon är glad och pigg och vill gärna vara till lags. Underbart söt och charmig med stora svarta öron, ännu lite för stora till det fint formade huvudet. Hon är med oss överallt, sitter gärna i knät en stund för att hämta kärlek och värme och så slicka på händer och gärna i ansiktet. En riktig peeling blir det och hon har fått tala om på sitt hundspråk, hur mycket hon tycker om oss. Dessemellan är hon ett  riktigt yrväder som skäller när hon är hungrig, även om vi inte alltid förstod att det är just därför hon skäller. Hon är en mattjuv och smyger ut i köket för att ”kolla” när hon tror vi inte märker det. Många godbitar har vi glömt för nära köksbänkskanten och de har snabbt försvunnit ned i Freijas mage. Ibland glömmer vi bort att vara observanta och det vet hon förstås om erfarenhetsmässigt.

                 Ute i trädgården finns det massor av hål, resultat efter ihärdigt grävande, som hon tycker är jätteroligt. Hon är ju inte mullvadshund för inte. Efter att ha fått tassar nedsmutsade med jord och lera kommer hon gärna för att hälsa med ett hopp på den person, som hon vill visa sin förstjusning att möta. Inte så lätt att hinna med då och trist för den som är klädd för att vara ren och fin, åtminstone en stund. Glada hoppande stabeijer är inte lätt att få stopp på. De blir mer reserverade och hälsar betydligt försiktigare med åren.

                 En egenskap som vi också märkt är en väldig förtjusning för att bada och hoppa efter vattenstrålar från slangar eller vattenkanna. Det har inte varit svårt att lära henne apport och ut i vattnet hoppar hon med elegans. Bäst är att ha lång lina, så hon inte får för sig att simma efter en levande vattenfågel, som är betydligt snabbare och uthålligare än hon.

                 Vi har valt att tillsammans med vår valp, junior, unghund och med tiden vuxenhund att vara med på utställningar. Hon heter Freija – den vackra - och det visar sig att hon har framgång i utstälningsringen. Det är ett trevligt och roligt arbete för henne och oss.

                 Vardagslydnad övar vi dagligen och hon tycker det är roligt att kunna olika små tricks. T.ex. rulla runt, sätta upp tassen, balansera på brädor och trädstammar, krypa under och hoppa över hinder och gå fint bredvid. Med en nos som är känslig och spårar upp det mesta är hon lämplig till allt som har med eftersök att göra. Redan som liten valp hittade hon spåren efter husse när han gått ned till sjön flera hundra meter bort.

                 Om man är intresserad av jakt, spår, sök, agility, lydnad, så har man en utmärkt allroundhund att arbeta tillsammans med. En familjehund som tycker om barn och inte är aggressiv, med förmåga att sätta gränser, vilket de ska kunna och som Freija blivit bra på.

                 Freija är en sömntuta som sover gott hela nätterna vilket vi tycker är underbart, för hennes vakna tid är intensiv för henne och oss. Att koppla av går fint och det är något man ofta behöver lära sina stabeijer.

                 När hon var tre år parade vi henne och två månader senare fick hon åtta valpar som hon tog hand om utan bekymmer. Verkade som om hon inte gjort annat. En av hennes valpar behöll vi och hon fick heta Selma.

 

 

 

 

 

Nu har vi ytterligare ett yrväder som bor hos oss. Henne fick vi dock följa från allra första början, då hon rymdes i vår kupade hand, lite blöt och med rosafärgade tassar, svartvit teckning och med nosen inriktad mot närmsta spene, när vi lägger ned henne för att dia.

Nu är hon drygt ett år och hon har också varit på utställningar flera gånger. Hon får fina omdömen precis som sin mor och hon trivs med att visa upp sig i ringen. Hon mognar lite långsammare ser vi, men det är nog naturligt. Hon har ju fått vara valp länge och gått tillsammans med sin mor, vilket säkert bidrar till att hon är lite sen i sin utveckling. Stabyhounrasen rent generellt sägs också vara lite sena i sin mognad. I sommar -08 har hon också tagit sitt första riktiga bad. Simmat efter grenar och precis som sin mor ser hon ut att älska vatten. Roligt tycker vi och väldigt bra motion för hundarna. Alla blir blöta som är i närheten och sedan återstår att torka den härligt kraftiga pälsen innan de rullat runt i grus och bossig mark för att torka sig själva. Pälsen är en tillgång, den smuts de eventuellt drar på sig tycks liksom bara ramla av efter ett tag. Visserligen kanske smutsen/gruset hamnar på golvet inomhus, men de ser lika fina ut i pälsen som om de vore nybadade.

Nu har Selma blivit lika stor som sin mor men väger inte riktigt lika mycket. Bra för henne då hon ju har en väldigt bra aptit och våra tikar ser ut att ha lätt för att lägga på sig extra kilon, trots motion i olika former.

En uppgift de båda har tagit på sig är att ligga på gräsmattan och titta på allt som händer och vakta ”gården”. Ingen kan närma sig utan att de talar om att nu är ”någon” på väg till oss. Skönt att veta och de tystnar så snart man uppmärksammat och hälsat på den ”nya”. En uppgift man kan ge dem är att bära ”klövjeväska”. Att hänga på en lagom stor ”ryggsäck” att stoppa ned t.ex  kaffe o smörgås i när man går på promenad, det är också något de gärna gör, fast då ska de vara färdigvuxna, så att kroppen orkar med bördan.

De är nyfikna och villiga att lära nytt och vill ha omväxling i övningarna. Ibland är de envisa och ”fattar ingenting”, en egenskap vi inte tror är typiska för just den här rasen. De vill båda ha en rejäl sovstund mitt på dagen och går oftast tidigt till sängs för att sova hela natten.

De fäller hår vår och höst och då har vi änglatofflor lite här och där i huset. Förutom fästingar och risk för att bli smittad av löss (på utställningar eller i kontakt med andra hundar i möten) är deras hud och päls helt underbar och lätt att sköta. Bara att borsta en gång om dagen, titta på tänder så inte tandsten får fäste, känna igenom kroppen efter fästingar och så att ev. extra hull uppmärksammas. Kloklippning börjar vi tidigt med och då vänjer de sig vid det. Det blir en trevlig och mysig stund som också bidrar till kontakt med hundarna. De verkar njuta av den lilla stunden tillsammans och om man vill pröva på att ge dem massage så vet vi att de uppskatter det också. Finns bra böcker att läsa om detta så det blir rätt. Vi har många härliga stunder med våra hundar.

©2008 Christina Hurtig

För annan beskrivning av stabyhouns personlighet och egenskaper läs här KLICK

Egenskaper

En Stabyhounkennel på tillväxt